Buy Nothing Day – vardag för många

Om en månad är det jul. Den stora orgien i konsumtion. Julhandeln förväntas öka för 15:e året i rad. Det känns lite äckligt. Idag infaller den årliga Buy Nothing Day, en dag som ska påminna oss om den ohållbara överkonsumtionen. Anti-konsumism-rörelsen är kanske en an de viktigaste rörelserna i vår tid. Men den får inte stanna vid att uppmana individen att ta sitt ansvar och avstå från shopping.

I samband med den köpfria dagen måste vi också diskutera samhällsstrukturer, det ekonomiska systemet som samhället bygger på och ifrågasätta kapitalismens destruktiva krafter. Överkonsumtion är ett problem för miljön, så långt kan de flesta hålla med om. Men överkonsumtionen är egentligen inte problemet i sig, utan ett symtom på själva problemet. Problemet är den nyliberala kapitalismen, som har tillväxt och överkonsumtion som inskriven lag och som likt en religion styr våra handlingar, värderingar och tas för så självklart att vi inte ens orkar diskutera den på riktigt. Istället hamnar fokus på ytligheter, konsumtion för ett grönt samvete, gröna klistermärken och utsläppsrätter.

Samtidigt som många drabbas av konsumtionsbulimi och andra vill uppmärksamma överkonsumtionen med en köpfri dag, så visar rapporter att barnfattigdomen i Sverige har ökat och klyftan mellan de barn som har det bra och de som lever med dålig ekonomi ökar. Med andra ord inträffar Buy Nothing Day ganska ofta i många familjer. Det är en sjuk värld vi lever i.

Vindkraft - ett hot mot den svenska säkerheten?

Jag trodde att fler insåg att det kalla kriget är över. Jag trodde också att försvaret hade insett att de stora nutida hoten mot samhället kanske inte kommer öster- eller ovanifrån i form av stridsplan, utan att de största hoten mot samhället idag är klimatförändringarna. Hoten mot samhället kan vara översvämningar, errosion, oväder och torka, men globalt även brist på vatten och bördiga jordar. Det kommer att bli mycket tufft att uppnå klimatmålen, men omstållning till vindenergi kan vara ett steg åt rätt håll.

Det svenska försvaret går nu ut och försöker att riva upp tillstånd för befintliga vindkraftverk i stora delar av landet. I princip ska hela Östergötland, i alla fall hela den östgötska slätten - den delen av landet, där det kanske blåser allra bäst - bli vindkraftsfritt, eftersom den ligger inom 4 milsradiet. Försvaret gör anspråk på luftrummet och där stör vindsnurrorna. Saabplanens lekrum runt Linköping ses som strategiskt viktigare än förnybar energi som vindkraften ger.

Nu är det upp till regeringen att ta ställning för förnybar energi eller för stridsplanens lekrum. Kommer de att förstå att klimathotet är ett rejält hot inte bara mot Sveriges säkerhet?

Sverige måste göra sig oberoende av krigsindustrin, anars ser jag inga möjligheter att man kan ta allvarligt på deras prat om fredsinsatser och solidaritet med andra länder. Då kanske kan vindsnurrorna också snurra ifred.

Flygplatsen går bra - och ändå så dåligt

Lokalblaskorna rapporterade de senaste dagarna om Norrköpings flygplats Kungsängen som uppenbarligen går som tåget. Den ökar snabbast i hela Sverige när det gäller passargerartillväxten. Tidningarnas rapportering kan ge sken av att det går bra för det kommunägda bolaget Norrköping Airport AB. Den ökande flygglädjen glädjer dock knappast skattebetalarna i Norrköping. Tvärtom. Underskottet som bolaget gör kräver skattebetalarna i Norrköping på åtskilliga miljoner. Drygt 80 miljoner kronor under den förra mandatperioden. Det årliga underskottet ökade t o m de snaste åren. Det är allt annat än en glädjande utveckling för Norrköping som skulle behöva driftspengar till att stärka välfärden i kommunen.

Rapporteringen om flygplatsens utveckling är inte bara onyanserad utan fullständigt vilseledande för medborgarna. Den frågan som tidningarna istället borde ställa är varför kommunen överhuvudtaget måste subventionera charterresor och hur det kan komma i sig att jublet över ökade flygresor tillåts när denna utveckling så mycket tydligt går emot våra internationella och nationella miljömål om att minska utsläppen från transporterna.

Vad vi kan lära oss av DDR:s kvinnliga revansch

Jag gillar verkligen Henrik Berggrens ledarkrönika "Tyskland: DDR:s kvinnliga revansch" idag. Berggren brukar vara en av de bättre ledarskribenterna. Jag är alltid lite extra intresserad av Tysklandsbilden som levereras i svensk media. Berggren frågar sig varför den nya tyska familjepolitiken gärna pekar på Skandinavien eller Frankrike som förebilder, när det är så uppenbart att emancipationen i Östtyskland lever vidare trots fallna murar och marknadsekonomi. Eftersom allt i Öst var så fel visar det sig vara en politisk omöjlighet att söka förebilder i det forna össtyska systemet.

Att skillnaderna mellan Öst- och Västtyskland även 20 år efter återföreningen lever vidare är ofta huvudtemat i artiklar som handlar om det nya Tyskland. I vanliga fall brukar det nämnas den höga östtyska arbetslösheten, reallönerna och avfolkning. Men sociologiska studier med genusperspektiv ger också en helt annan bild:

Sociologiska studier (International Herald Tribune 6/10) visar att de i dag mår betydligt bättre än sina systrar i väst. De är bättre utbildade, har mer självförtroende och är mer rörliga. De föder barn tidigare men arbetar ändå heltid. De bantar mindre och är mer nöjda med sitt utseende och sitt sexliv.

Paradoxalt nog, med tanke på att de vuxit upp under kommunismen, är de även mer entrerprenörsinriktade. Fler kvinnor från öst än från väst når toppositioner.

Att skapa strukturella förutsättningar för jämställdhet handlar om mycket mer än om toppositioner, det handlar också om välmående och lycka. Att det sammanfaller är dock ingen slump. Strukturella förutsättningar för jämställdhet skapas genom politisk styrning, jämställd resursfördelning och en stark offentlig sektor.


Tillgänglighet på barnomsorg i Tyskland. En av faktorerna bakom högre välmående. Det forna Östtyskland syns tydligt på kartan, men förebilderna får inte sökas där.

Staffan Danielsson (C) fiskar i grumligt vatten

Låt mig börja med att hoppas att Staffan Danielsson talar för sig själv och inte för centerpartiet. Danielsson kritiserar biskopen Eva Brunne som under riksmötets öppningsceremonin i Storkyrkan refererade till protestdemonstrationen mot SD. Brunne gjorde helt rätt. En kyrka i tiden måste ta ställning i aktuella samhälleliga frågor när det handlar om mänskliga rättigheter och kan inte vara passiv och bara se på när rasister marscherar fram. Dagar som denna är jag glad över att vara medlem i svenska kyrkan.

I historien, inte minst i Tyskland där jag kommer ifrån, har det funnits gott om präster som inte sa ifrån när mänskliga rättigheter kränktes. Och så fanns det de som sa ifrån. Senare blir ihågkomna.

Varje gång Sverigedemokrater får på näsan av svenska kyrkan, svenska hembydsförbundet, folkdansgillen och av alla andra grupper och personer som vägrar överlåta tolkningsföreträdet över vad som är svenskt till främlingsfientliga nationalister finns det hopp om att landet blir väckt innan rasismen blir rumsren.

Läs även Mitt i steget, Alliansfritt Sverige, och missa inte den värdekonstervative kristdemokraten Andreas Brovig som fräser i kör med Staffan Danielsson mot den rakgryggade Eva Brunne och hyllar tystnaden.

Med Alliansens familjepolitik är barnen förlorarna

Den "kreativa företagaren" Magnus Olsson i Ljungskile kom på att göra stora affärer med hjälp av kommunal barnpeng. Det är i det aktuella numret av Dagens Samhälle som man kan läsa om det. I ett område med högt arbetslöshet och där många fick kommunalt vårdnadsbidrag kom han på en idén att anställa dagbarnvårdare och samtidigt få anställningsstöd för nystartsjobb, instegsjobb, särskilt anställningsstöd och lönebidrag. Han säger sig ha hjälpt folk ut på arbetsmarknaden. Ut på arbetsmarknads betyder i det här fallet att vara kvar i hemmet och utan arbetskamrater. Så långt om organisationen och arbetsförhållanden.

Med nolltaxa istället för maxtaxa lockar han föräldrar till sitt företag. Den närliggande förskolan har förlorat barn och barnomsorgspengen går till hans verksamhet. Det blir attraktivt för föräldrar med små ekonomiska marginaler att välja bort förskolan med professionell pedagogik och specialresurser.

Många av de som denne kreativa företagaren anställer är kvinnor från minoritetsgrupper som tar emot barn med samma modersmål i sitt hem. Jag är den sista som skulle vara emot att låta barn utvecklas i sitt modersmål, men jag är mycket tveksam om den kommunala vårdpengen hjälper barn att utveckla sin tvåspråkighet och få kontakt med andra kulturer. Istället för att modellen främjar integrationen verkar det som om den ökar avståndet mellan barn med olika bakgrund och jag kan inte se hur barn kommer att kunna utveckla en omfattande tvåspråkighet med denna modell.

"Barnomsorgspengen är en del i Alliansens uppgörelse om familjepolitiken och ska uppmuntra företagande inom barn- och skolbarnomsorgen" skriver DS. Alliansens absurda utförsäljningspolitik monterar ned välfärden och vi riskerar en hel generation som bli snuvade på en bra förskola och skola. Jag undrar vem alliansens familjepolitik egentligen är till för, barnen eller företagarna?

Flickor som inte får plats

Att flickidrotter är förfördelade vad gäller både ekonomiska resurser och träningstider i anläggningar är inget nytt, men inte mindre upprörande för det. Isfolkets problem i Himmelstalundshallen som uppmärksammades av NT förra veckan är ytterligare ett exempel på detta. Konståkningen får inte gehör för sina behov av utökade halltider. Att Hästen går ut och frågar kultur- och fritidsnämnden om lov att sälja den kommunala arenans namn gör läget inte bättre. (Se mitt tidigare inlägg om namnförsläljningen av Himmelstalundshallen)

Himmelstalundshallen är en kommunal anläggning och klubbarna som tränar där får ekonomiskt bidrag av kommunen. Det är självklart att kommunen kan ställa krav på hur halltider ska fördelas. Här kan även en positiv särbehandling tillämpas. Det är handling som krävs här! Det handlar om kommunens barn och ungdomar. Inget barn ska behöva känna att det är mindre värt för att det har valt fel idrott.

Jag har tidigare engagerad mig i frågan i min förra kommun. I början av förra mandatperioden satt jag i kommunfullmäktige i Söderköping och skrev 2007 en motion om jämställd resursfördelning till idrott- och fritid, där bl.a. tilldelningen av halltider skulle ses över. Hur resurserna fördelas mellan de olika föreningar är i alla högsta grad en ideologisk fråga och visar om man kan tillämpa jämställdhetsplaner eller bara prata. Jag vet också att det finns flera kommuner som aktivt verkar för jämställdhet inom kultur- och fritidsområdet och som har lyckats att korrigera den rådande snedfördelningen.

Jag sitter som ersättare i kultur- och fritidsnämnden och vet att det finns idag en blocköverskridande uppslutning kring frågor som rör ämställd kultur- och fritidspolitik. Problemet ligger inte hos någon oenighet partierna emellan, utan att det saknas tydlig vilja till handling och förändring.

Jag tillhör ett feministiskt parti och för mig är jämställdhetspolitiska frågor inom kultur- och fritid inte bara symboliska, utan essentiella.